Frans G. Bengtsson (1894-1954), föddes i Tosjö i Kristianstads län. Fadern var godsförvaltare på Rössjöholm i närheten av Hallandsåsen. Frans G. Bengtsson var äldst i en syskonskara på fem. Barndomen beskrivs som sjuklig. Han tog studentexamen i Kristianstad 1912. Därefter började han studera i Lund, men tog god tid på sig. Han ägnade sig åt språk- och litteraturstudier och tog så småningom en fil.kand. 1920 och en fil.lic. Han gifte sig 1939 med Gerda Fineman och bodde sedan under hela sitt resterande liv i Ribbingsfors i norra Västergötland.

Han debuterade med Tärningkast, som på klassiska versmått gestaltar höga motiv. Där finns också den enskilda dikt som nog är mest känd i hans produktion, den om "Franske kungens spelemän". Om den brukar man säga att det är den enda dikt där ordet "transubstansierat" finns med, ett exempel på författarens förmåga att leka med ord. Frans G. Bengtsson odlade därefter främst essän som sin konstform och den kom att bära hans strängt personliga prägel. Samlingen Litteratörer och militärer (1929) kom att bli något av hans genombrott. Han har en förkärlek för historiska miljöer, hjältar och motiv, där skildringarna ofta har en dragning åt det heroiska och färgstarka, det kuriösa och pittoreska. En minsta gemensam nämnare i hans verk är den stoiskt pessimistiska grundtonen. Sannolikt finns här inflytande från den tyske filosofen Arthur Schopenhauer. Detta hindrar dock inte att det ofta finns en humoristisk krydda. Det starka historiska intresset visar sig också i en stor s.k. biografi om Karl XII i två delar (1935-36). Men författaren tar sig här så många litterära friheter att boken med modern terminologi snarare skulle kallas roman eller "dramadokumentär".

Men Frans G. Bengtsson har också gett sig på romangenren med framgång. Vikingaromanen Röde Orm i två delar 1941och 1945, som har lånat stildrag från den isländska sagan och sedan spetsats med uppsluppen spexton, har blivit hans mest folkkära arbete. Källa: Alex författarlexikon

Norstedts